det håller en vaken om nätterna
vaknandet, att inte kunna sova
du lämnar sängen, låter mig ligga
kvar. jag märker ingenting, bär en sten
strävar efter balans, du halkar
och revbenen krossas
värker i bröstkorgen, försöker forma
om. kroppen. tiden
det är aldrig tillräckligt
Kommentarer
Trackback
